Under senhösten har vi längtat ut till det lilla torpet. Tankarna har gått på högvarv; vad är det som behöver göras och hur ska det ordnas. Alla planer och dessutom rädslan över att vi har tagit oss vatten över huvudet har nästan förmörkat vår lycka när tvivlen blev för stora…
Men så kom vi upp till torpet och lugnet inföll sig. Bitarna har föll på plats, för det här är stället där vi vill bo.

Det är semester och våra dagliga aktiviteter får ta så lång tid de tar. Och tid tar det. Efter en dryg månad av längtan var vi äntligen framme vid torpet. Vår första utmaning blev att ta oss in i huset. Is hade frusit fast framför dörren och det tog tid att få loss tillräckligt med is för att komma in.

Rödrosiga av lek i snön längtade vi in i stugans värme, men ett kallställt hus har samma temperatur inne som det är ute. Utetermomentern visade på -13 grader och det ångade när vi andades inne i stugan. Veden var inlåst i vedboden och nyckeln i svärfars ficka. Det fick bli kyrkkaffe och bulle istället för brasa.

Man kan tänka att mycket blev gjort. Eller ingenting alls. Men det gjordes med glädje.

Write A Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.