Det finns många bra anledningar till att sluta med blöja på sina barn. Man sparar massor med pengar, man bidrar till mindre hushållssopor och barnet som slutar med blöja får bättre kroppskännedom och slipper gå runt med en full blöja. Ändå är det många föräldrar som väntar med att sluta med blöja av bekvämlighet, för att de tror att barnet inte är redo eller för att de tror att det är en tung och mödosam process. Vi läste boken “Potträning på 3 dagar“, så här gick det.
På Bokmässan i Göteborg kom jag i kontakt med boken “Potträning på 3 dagar” som finns både som riktig bok och som e-bok. Bakom boken står Sofia Bergenstjerna och Michael Bergenstjerna, två helt vanliga föräldrar som fick höra talas om en potträningsmetod som på några få dagar kunde hjälpa barn att sluta med blöja. De läste på lite mer och testade metoden på sitt barn och berättade om metoden för vänner och familj.
Ett behov av kunskap
Sofia och Michael insåg att det saknades mycket kunskap på området och att det verkade som att potträningen var något som barnet och föräldrarna helt enkelt förväntades klara helt själva. Därifrån kom idén att skriva en bok om potträning, en handlingsplan och vägledning för småbarnsföräldrar. I boken beskrivs potträningen i tydliga steg som hjälper vuxna och barn att på ett positivt och uppmuntrande sätt sluta med blöjor. På författarnas hemsida Blojfri.se kan man få svar på många funderingar och de driver även ett forum på Facebook med samma namn.
Förberedelser
Efter bokmässan övertalade jag min man att läsa boken tillsammans med mig och vi bestämde oss för att testa metoden på vår dotter som är 2 år och 3 månader. Vi startade bara 4 dagar senare, eftersom vi då hade några dagar extra ledigt och då kunde gå in för potträningen med full koncentration. Vi berättade för tvååringen om det kommande äventyret och hon verkade glad över att vi skulle sluta med blöjorna tillsammans. Vi insåg dock att vi hade två viktiga uppgifter att ta tag i innan vi kunde börja med potträningen. Vi behövde sluta med nattvällingen och vi behövde få med oss förskolan på tåget.
Att sluta med vällingen var en sorg som gräts ut på kvällarna.
När den hjärtskärande gråten efter välling fyllde sovrummet på kvällen var jag beredd att ge upp innan vi ens hade börjat. Vällingen var ju så viktig för sovrutinen. Även om hon inte drack så mycket var det tryggheten av att ligga och krama den ljumna flaskan som var själva grejen. Nu hade vi tagit den från henne och jag sörjde hennes förlust och kände hennes förtvivlan. Den tredje natten var inte lika jobbig som de två första. Hennes arga skrik där hon gråtit att hon inte alls ville vara en stor tjej hade bytts ut mot sorgsna snyftningar. Jag sa att jag förstod hur hon kände, men inombords var jag en svikare.
Den första dagen
Den blöjfria dagen kom och storasyster fick gå till förskolan och så kunde potträningen börja. Trots handledning kändes det lite ovant och osäkert. Vi försökte att inte stirra på henne varje sekund och vi läste första delen av boken en gång till för säkerhets skull. När dagen var över hade vi torkat kiss och bajs från golvet flera gånger till ett förvånat “oj” från tvååringen. Efter dagsvilan blev det en träff i pottan till gemensamt jubel. Jag pratade med en peppande vän om min oro och tvivel. Om känslan av att vara en elak mamma. Hennes svar var “Håll ut! Ni fixar det här. Nu finns det ingen väg tillbaka.” Självklart hade hon rätt och jag fick massor med peppande fraser att mantra inför kommande olycka/inlärningstillfälle.
Den andra dagen
Vi vaknade i en torr säng. Ingen kiss på hela natten. Fantastiskt!
Några sekunder senare var kissen på golvet bredvid. Men vad gjorde det? Nu visste vi att det inte behövdes några fler blöjor alls. Vi fortsatte att följa boken och att låta tvååringen själv få förstå när det var dags att gå på pottan. Svårigheten låg mest i att stanna upp i tid när hon gjorde något roligt eller var för långt från pottan. Hälften av toalettbesöken klarades av med pottan under den andra dagen.
Den tredje dagen – Utflykt
Efter två dagar hemma i vår etta var tvååringen riktigt sugen på att gå ut. Det var lördag och vi bestämde oss för att våga oss på en första utflykt. Det var första dagen som hon hade på sig byxor, fram tills nu hade hon sprungit omkring naken på underkroppen. Utflykten bestod i att gå till vår närmaste livsmedelsbutik 350 meter bort och välja ut veckans lördagsgodis, sedan snabbt hem igen. Det blev ingen olycka under utflykten men en liten kiss när vi var tillbaka hemma igen.
Den fjärde och femte dagen – You snooze you loose
Det var nog jag som hade det svårast under de här dagarna. Jag som älskar att hitta på saker ute hade svårt att bara vara hemma i lägenheten. Tvååringen började tröttna hon också och protesterade högt när hon inte fick gå till förskolan. Det var tråkigt att vara hemma även om vi planerat mycket pyssel, bakning och lek. På måndagen hade vi vår första “nattliga” olycka. Det var dags för maken att gå tillbaka till jobbet och larmet väckte oss alla när det gick igång 06.00, men så blev det en snooze och vi glömde ta upp tvååringen till pottan.
You snooze you loose!
Den femte dagen var en måndag och vi kände oss inte riktigt redo att släppa tillbaka tvååringen till förskolan. Hon fick följa med pappa till jobbet för en första dag hemifrån. Det blev en olycka på jobbet, på en oidentifierbar kontorsstol. Men det gick bra i stort. Hemma hade olyckorna gått över till att bli sporadiska och både tvååring och föräldrarna började känna att det definitivt gick åt rätt håll.
Den sjätte dagen – Förskolan
Den oundvikliga dagen hade kommit. Det var dags att gå tillbaka till förskolan, det gick inte att skjuta upp längre och jobben hade samlat sig på hög. Det kändes superläskigt och jag var återigen osäker och lite orolig. Hon var ju inte 100% torr än, skulle vi verkligen gå tillbaka så tidigt och skulle det vara konstigt om vi lämnade henne på förskolan utan trosor? Skulle förskolepersonalen hinna se när hon behövde gå på toaletten? Tänk om allt hon lärt sig skulle få en traumatisk vändning där ingen såg hennes behov. Var det verkligen smart att ha gjort allt det här och sedan inte ha möjlighet att ha henne hemma tills vi var helt trygga?
Det gjorde fysiskt ont i kroppen att lämna henne. Jag betedde mig som en hönsmamma och berättade snabbt om boken och metoden. Jag lämnade en veckoranson av extrakläder och bad personalen att inte sätta på en blöja på sovstunden. Jag blev väldigt orolig när jag insåg att barnen själva inte kunde nå toaletten. Det var två avspärrningar innan man kom fram till pottan. Ibland tre… Det här skulle ju inte alls gå….
Hejdå! Vi löser det här, sa personalen och vinkade för femtielfte gången.
Tvååringen hade fått komma till förskolan vid 09.00, jag gick hem och väntade på att de skulle ringa och be mig hämta henne. Det hände inte… På eftermiddagen hämtade jag en glad tvååring som var glad att ha fått leka med kompisarna. Det hade hänt en olycka, den långa klänningen hade fastnat i pottan. Personalen var glada över hur bra det gått och jag var lättad. Det fungerade!
Den sjunde dagen – Hos en kompis
Andra dagen på förskolan gick även den bra. Bara en olycka under dagen. På kvällen var det föräldramöte och barnen var hemma hos en kompis. Det här var första gången som vi hade en “medveten” olycka. Det hade varit så roligt att leka att hon inte velat sluta med det hon gjorde. Hon flyttade sig inte förrän kompisens mamma informerats av de äldre barnen om att något hänt i barnrummet. Det blev en matta i tvätten, men även ett till besök på pottan.
Sedan dess har vardagen flutit på i samma fart som innan. Vi försöker att alltid kissa innan och efter sömn. Vi frågar om hon behöver kissa med jämna mellanrum under dagen, vi har lärt oss att det brukar hända något ungefär varannan timme. Men det viktigaste är att hon får bestämma själv. Vi frågar och hon känner efter. Är hon inte kissnödig behöver hon inte försöka.
Det gick inte på tre dagar, vilket boken heller inte lovar. Men tvååringen hade definitivt förstått vad hon skulle göra redan efter första dagen, sen var det bara finjusteringen vi behövde få till, att lära oss tillsammans vad som skulle fungera för henne och oss.
Den elfte dagen – Långresan
Eldprovet… en långresa på 60 mil från Stockholm till Karlskrona. Vi funderade lite på hur ofta vi skulle stanna och bestämde oss sedan för att köra på natten när det var dags att sova. Vi åkte från Stockholm runt 23.00 och var framme vid 7-tiden på morgonen. Vi stannade inget för kiss på vägen och väl på plats fungerar allt lika bra som hemma.
Stolthet och självförtroende
Det här har varit en överlag positiv upplevelse för oss allihop. Det har varit en del sorg och oro inblandat, men Tyra visade inga tydliga reaktioner på min oro. Nu är hon glad och stolt över att hon är en “stor tjej” som lärt sig något som alla blir glada över. Jag kan, upprymd av min moderstolthet, verkligen rekommendera boken och metoden.
